Blå penna i dansande sand

Etikett: samhälle

  • Språk är farligt

    http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ture-sventon-stoppad_5877795.svd

    Språk är farligt. Därför har regeringen föreslagit att Språkstyrelsen ska få ansvar för och befogenhet att dela in folket och språket i olika delmängder.

    Den allra största delen av språket kommer att kunna användas av de flesta men en del saker blir förbjudet att säga. Vissa grupper som har behov av någon förbjuden delmängd av språket kommer att få tillstånd att använda dessa.

    Den som inte tillhör någon grupp med tillstånd att använda förbjudet språk kan ansöka om att bli förflyttad till en grupp med sådant tillstånd.

    Ansökan om byte av grupp kan lämnas till Språkstyrelsen som efter utredning kan bevilja tillstånd.

    Med detta förslag uppnås balans, solidarisering, lugn. Och kontroll.

    Språket är tankens förlängning. Den som inte kan möta tankar vilka skiljer sig från de egna kan känna sig svag. Den svage söker bland sina medel för att möta det uppfattade hotet, det farliga språket.

    För den som har maktmedel är det naturligt att använda dessa. De främmande tankarna -hotet- har momentant avvärjts men ingen ny kunskap har förvärvats, de främmande tankarna förblir ett hot.

    Att rensa upp i historien kan vara en bekväm lösning, fast  jag tror att det är omöjligt att genomföra. Det dåliga med att rensa, även så opretentiösa alster som Ture Sventon, är att kunskapen om vår historia går förlorad och utan gammal kunskap blir det mycket svårare att skaffa ny kunskap.

  • Könet i bild

    Det handlar om skönhet men också om slarv. Jag ser en tilltagande trend av slarvigt skrivande vart jag än vänder blicken, eller är det en acceptans för slarv jag ser? För närhelst någon påpekar skrivfel, på internet förstås, så blir denne nedsablad som petimeter och intolerant.

    ”Det går ju att fatta vad som menas” är ett vanligt argument. Underförstått ”läs och förstå, gå sedan vidare och håll käften.” Tugga och svälj men håll tyst, ingen vill veta dina åsikter ändå.

    Det här uppfattar jag som en nedvärdering av det skrivna ordet, ja kanske av all information och kommunikation. Det ska konsumeras, missuppfattas, värderas och sedan glömmas. Vad som är av värde är tvetydigt, att skriva korrekt och kanske rentav vackert är inget att ödsla energi på i alla fall.

    Jag vill åtminstone ägna lite energi åt ”Skönhet i bild”, för det fattade ni väl att det står i rubriken?

    Trondheim 2006

  • I elfte timmen

    Vid nyår funderas det om tid lite mer än annars, åtminstone skrivs det mer om det i medierna vad jag kan se. Så jag tänkte passa på att göra det jag med eftersom några platser på jorden fortfarande befinner sig i 2010.

    Honolulu är en av dem, just i skrivande stund är deras klocka 23.40. Hej hej Honolulu! Här kommer en hälsning från framtiden. Visst är det konstigt att när jag klickar på ”publicera” så kan de läsa detta som är skrivet 2011?

    På Chathamöarna har de redan tänkt klart på det här, om c:a 40 minuter vandrar de in i den 2:a januari. Så jag hälsar inget till dem, de tycker nog att jag är en antikvitet.

    När Honolulu bränt av sina fyrverkerier har jorden genomgått en transformation. Det borde se ut så om man tittar på den utifrån rymden: Ett band av smällar och brak och ljusfenomen som sträcker sig från pol till pol. Hela tiden bortvänt från solen, på planetens skuggsida och det upphör inte förrän klotet snurrat ett helt varv under bandet.

    Nu har det gått tio minuter till och jordens nyår är snart till ända. Ett gigantiskt lagarbete har genomförts med perfekt synkronisering.

  • Bildspråk

    Jag frågade en bildlärare i grundskolan en gång ”varför har man ämnet bild i skolan?” Svaret blev en vass blick och orden ”Det är ett kommunikativt ämne, precis som svenska och engelska.”
    Givetvis är det så men jag visste inte det då och bad om ursäkt för min okunskap, sedan hade vi ett långt samtal om bild och konst. Det här var i mitt glapp mellan film- och digital fotografering, jag hade några kameralösa år då intresset hade paus.

    Kanske var det det där samtalet som väckte intresset på nytt, eller så berodde det på att digitalkameror började dyka upp i annonser och skyltfönster. I vilket fall har jag alltid kommit ihåg bildlärarens ord sedan dess.

    Häromdan fick jag en tidning i handen som påminde mig om orden. Jag förstod inte ett dugg av texten i tidningen men bilderna talade för sig själva, jag förstår dem trots att jag kommer från en helt annan kultur än tidningen. Här är förstasidan, bilderna inuti tidningen följer samma stil:

    Jag tror det är ett familjemagasin

  • Köpe å köpe

    … e de di enda du tänker på? Sa Emils pappa någon gång när de skulle åka på marknad.

    En annan pappa som jag hörde häromdan hade skojat med sitt barn. Stulit näsan, ni kanske vet hur man gör. Roligt var det i alla fall tyckte barnet och spelade med ”nu har jag ingen näsa”, varpå pappan sa ”då får du köpa en ny.”

    Köpe å köpe, det är det enda vi tänker på. Från barnsben blir vi upplärda att allting går att köpa. Det var länge sedan jag hörde ordet ”önska.” Inte ens en ny näsa ska man önska sig, den ska köpas. Språkbruket är säkert oavsiktligt, folk har glömt bort att man kan önska sig saker, att köpa är normen.

    Jag för min del önskar att vintern slutar plåga oss, även om den kan vara vacker ibland. Den här bilden tog jag häromdagen, det är den längsta skugga av mig själv jag någonsin sett:

    Solen i ryggen, nedförsbacke och medvind

  • Med mitt mått mätt

    Hur lång är du? Om du inte kan svara på det är du antingen ett spädbarn eller senil. Vår längd bokförs från det att vi sprattlar ut ur livmodern och hänger med oss tills vi dör. När vi dör antecknas dessutom noga hur länge vi levde.

    Foto: Keith Edkins, Cambridge, UK.

    Vadan detta intresse att mäta saker? Såklart är det bra att veta hur lång man är när man ska köpa nya kläder men det är inte nödvändigt, man kan prova sig fram.
    Ålder då? Nja, det är nog bara myndigheter som har någon nytta av att veta det. Men på det personliga planet är vi ändå fullständigt besatta av ålder, från det första ögonblick då vi förstår begreppet är vi nyfikna på våra medmänniskors ålder. Och vi jämför.

    Vetenskapsmän mäter saker för att kunna göra förutsägelser. Det är väl OK men jag känner ingen vetenskapsman, ändå känner jag många människor -och alla mäter de saker.
    Överallt har mätandet smugit sig in, det har blivit en del av vårt liv och vi tänker kanske inte på det. Vi får saker mätta åt oss utan att vi ber om det: Antalet vänner på Facebook, antalet läsare av vår blogg, antalet kommentarer på bilder och så vidare. Många av måtten är offentliga, och vi kan jämföra dem.

    Vad kommer vi fram till när vi jämför våra mått med andras? Ofta drar vi slutsatsen att vi är bättre eller sämre än någon annan. Ibland blir vi riktigt korkade och tror att om vi kan ändra mätetalet så blir vi själva förändrade, vi skaffar oss fler vänner på facebook och jagar fler kommentarer på våra bilder.
    Fast en viss logik finns i det här beteendet. Eftersom vi vi vet att andra jämför på samma sätt så blir vi förändrade, i deras ögon. Kanske det räcker så för att vi ska vara nöjda.

    När jag flyttade till Sundsvall och började på nytt jobb frågade jag en jobbarkompis hur länge han bott där. Svaret blev ”två avgasrör.” Jag fattade ingenting men han hade alltså bytt avgasrör på sin bil två gånger sedan han kom dit. Det var på sitt sätt ett ganska vetenskapligt mått och jag kom också att bo där i två avgasrör innan jag flyttade 🙂

    Jag är 188 cm lång och troligtvis längre än många av er som läser det här. När min grabb var liten var det ett solklart bevis på att jag var bästa pappan i klassen!

  • Samhällsekonomi

    Nu går konjukturen uppåt igen, snabbt. Företagen skriker efter kvalificerad arbetskraft.
    Det är brist på ingenjörer, tekniker, byggarbetare, ekonomer, jurister; Yrkesfolk som kan mata den växande konjukturen. Men det finns områden där det sällan råder brist på folk. Socialarbetare, förskolelärare, andra lärare, konstnärer, vårdpersonal, … Jag tror inte att de upplever några konjuktursvängningar i sitt yrkesutövande.

    Vad är konjuktur? Är det ett mått på behovet att må bra? Eller ett mått på hur många bilar vi vill ha? Varför vill vi ha många bilar, är det för att må bra?

    Vad händer om allt fler börjar må bra? Får de då uppleva sin första konjuktursvacka på dagis? Efterfrågan på deras tjänster minskar eftersom föräldrarna är hemma med sina barn. Socialarbetarna löser sudoku eftersom allt färre mår dåligt.

    Det kanske inte är så dumt om konjukturen bromsas på grund av brist på arbetskraft. Då kanske vi får tid att upptäcka vad det är som får oss att må bra.

    Är konjuktur tillväxt? Tyvärr är det väl så och det som växer är i grunden inte ekonomin eller antalet tillverkade bilar. Det som växer är antalet människor på jorden, människor som vill ha ett bättre liv. Bättre hus att bo i, elektricitet, en cykel eller moped, mat för dagen. Eller lite högre upp på skalan: En bättre bil, en bil till, en ny dator, kamera, mobiltelefon, snygga kläder.

    Men vi vill alla må bättre.

    Konjukturkurvorna pekar ju uppåt, så jag har plottat mitt telefonnummer i stället.

  • Livslångt

    Året är 2112, eller palindromåret som det också kallas. Det är det första palindromåret sedan 2002 och mycket har hänt sedan sist.

    I Sverige brottas man med ett delikat problem. Politikerna vill höja pensionsåldern från nuvarande 70 år till 115 år. Orsaken är det genombrott inom genforskningen som gjordes 2050 då det blev möjligt för vem som helst att föda barn med en förväntad livslängd på 150 år i genomsnitt.

    Men det är inte riktigt så bra som det låter. Ingen av ”de kortlivade” 80-åringarna skulle kunna tänka sig att stappla fram på samma sätt i 80 år till. Att förlänga livet på folk har inte varit något riktigt problem för forskarna, det svåra har varit att förlänga livet från födseln så att kroppen befinner sig i medelåldern då man fyller 80.

    Svårigheterna är inte bara forskarnas huvudvärk, samhället i stort måste anpassas efter de nya medborgarnas behov, samtidigt som det måste fungera för de individer som fasas ut med tiden. Skolor är egentligen inget problem eftersom de långlivade har precis samma mentala förutsättningar till lärande. Låt vara att de inte börjar gå förrän i andra klass, men det löste man genom att inrätta speciella klasser för de barnen. Visserligen fick de svårt när de väl började vara ute på skolgårdarna bland kortlivade barn men av de två första årskullarna ser det ut att vara c:a 70% som kommer att leva ett lyckligt liv.

    Detta är viktigt. I övergången mellan kortlivade och långlivade uppstår många konflikter i samhället. I början är de långlivade i minoritet och ses som unika men oförargliga, möjligtvis duger de som mobbingoffer på skolgårdar och arbetsplatser. Men samhället måste anpassas som sagt och det är ute på arbetsplatser det först märks, då förändringar görs för att passa de unga kroppar som tar plats efter de kortlivade som pensioneras.

    Pensionen är en svår fråga detta palindromår. Befolkningens fördelning mellan lång- och kortlivade är 45 mot 55 och det är inte fråga om debatt utan snarare upplopp. Att gå i pension vid 70 är rena drömmen för en långlivad och väcker avund hos de kortlivade. När en höjning till 115 föreslås går proppen ur och medierna översvämmas av rykten om att de kortlivade måste arbeta in till döden, att förslaget gör en tydlig skillnad mellan de två folkslagen går nästan alla förbi. Alla utom de som triggar på segregeringspolitik och diskriminering.

    Vilda strejker, bränder och slagsmål. Landet är på gränsen till sammanbrott och statsminister Olof Nörseking lutar ansiktet i händerna, just nu är han glad att vara kortlivad ”Snart slipper jag det här” tänker han.

    På ena sidan

  • Nätneutralitet

    Nu tänker jag bli allvarlig, gå ifrån mitt fritidsintresse och komma in på -mitt fritidsintresse 🙁 Det kan bli så när man engagerar sig för mycket i allting…

    Vet ni vad begreppet nätneutralitet innebär? Det är din (självklara?) rätt att komma åt all offentlig information på internet. Såklart är inte allting offentligt även om vi kan se att det finns något att komma åt. Många saker måste man betala för eller vara medlem i en grupp för att få komma åt. Men det mesta är offentligt, man vill nästan tvinga dig att ta del av det.

    Ett exempel där nätneutralitet inte gäller är Nordkorea. Där bestämmer landets styrande vad befolkningen får komma åt, om de överhuvud taget får använda internet. I Sverige skulle en begränsad nätneutralitet kunna innebära att din internetleverantör hindrar dig från att surfa till en hemsida som konkurrerar.

    ”Konkurrerar”, i extremfallet skulle du inte kunna surfa till telias hemsidor om du är kund hos telenor. Men där är vi nog inte förrän om tio år om ingen säger ifrån. Det börjar på ett subtilare sätt.

    Varje internetleverantör vill ha så många kunder som möjligt, eller i klarspråk: Tjäna så mycket pengar som möjligt. De sluter avtal med oss kunder, men inte bara med oss. De kan också sluta avtal med innehållsleverantörer, som de stora dagstidningarna, TV-kanalerna (SVT undantaget gud ske lov) samt film- och musikmediakanaler. Ett diskret meddelande om att ”Du kan inte nå denna sida” börjar dyka upp lite då och då när du surfar.

    Om du vill ha ett exempel så besök http://www.hulu.com En väldigt populär site i USA där man kan se TV-serier bland annat.

    Det finns såvitt jag vet inget som hindrar att din internetleverantör redan idag begränsar din tillgång till information på internet, vilket skulle kunna ligga i din leverantörs intresse (vinstintresse). Inga lagar reglerar detta utom konsumentköplagen, där du som kund går med på de villkor som leverantören erbjuder.

    Jämför med vägnätet: Du betalar fordonsskatt, och en massa annan skatt, för att kunna köra på vägarna. Vad skulle du tycka om att alla vägar till Öland blev avstängda för att Borgholms kommun blivit osams med vägverket?

    Nätneutralitet är en viktig sak, som vi måste slå vakt om. Och det är en global fråga, kablarna löper runt hela klotet.

    Las Vegas, kapitalneutral.

  • Verkligen

    Det har turistats mycket i Sverige detta år, såg jag i en artikel i SvD. Må så vara, det roliga med artikeln är att jag upptäckte ett nytt statligt verk: Tillväxtverket. Det låter lite kul, eller hur? Jag tyckte det var så roligt att jag måste blogga om det.

    Den här sidan listar många statliga verk och myndigheter, men de har missat Tillväxtverket. Däremot kan man hitta Rymdstyrelsen, det låter ju som något ur barnprogrammen på TV, ”Här styr vi över rymden, så att allt går rätt till.” Alldeles intill varandra i listan ligger Banverket och Barnombudsmannen, jag undrar vad som skulle hända om man flyttade det lilla r:et så att de fick heta Barnverket och Banombudsmannen?

    Ekobrottsmyndigheten, som inte bryr sig ett dugg om stulna ekologiska potatisar. Migrationsverket, som säkert inte haft det speciellt jobbigt på emigrationsfronten de senaste hundra åren. Pliktverket…jag kan inte sluta förundras över namnsättningen på alla dessa verk.

    I listan finns dessutom något med ett klart och tydligt namn: Nämnden för hemslöjdsfrågor. Men jag undrar riktigt mycket varför dessa frågor har en egen nämnd? Det kan förstås vara täckmantel för en hemlig verksamhet. -Om det här blogginlägget försvinner eller om jag plötsligt slutar blogga så vet ni att de inte sysslar med hemslöjd 🙂

    Jag tror att jag startar ett viktigare verk, ett för fotografi. Låt oss kalla det för Bländ(ar)verket. De behöver inte syssla med något, de kan vara helt obemannade faktiskt, men de kan ge lite tyngd åt fotografi som kulturyttring. Här kommer de första officiellt förverkade bilderna:

    Brittsommarmorgon
    Solens parallella strålar är inte parallella, varför det?