Blå penna i dansande sand

Etikett: samhälle

  • Moderna iakttagelser

    Jag sitter och bläddrar i framtidens historia. Två ”tidningsurklipp” från milleniets början.

    Det ena beskriver hur man förfasas över klädsel, läs här. Visserligen handlar det om en sport, där man i princip obehindrat kan sätta regler för hur utrustningen ska se ut. Men parallellen till samhället i stort är tydlig. Man har aldrig gillat V-jeans, palestinaschalar, punkfrisyrer eller byxor som visar skinkvecket. Man var ganska larvig på den här tiden, numera ogillar vi mer relevanta avvikelser från den normala utstyrseln.

    Det andra beskriver hur man önskas vara i arbetslivet, läs här. I de allra flesta yrken, strip-tease och andra själsliga aktiviteter undantagna, stämde i princip önskemålen överens med de man hade på sina grannar. I dåtidens högkonjuktur kanske platsannonserna var lite mer ödmjuka men det märks i så fall inte för den oinvigde. Flexibilitet verkar vara en långkörare som alltid efterfrågats, kan det bero på att man aldrig hittat någon med den egenskapen?

    Det skulle i så fall vara i just den udda fågeln strip-tease som man kan hitta flexibla förmågor, rullande höfter är ganska sexigt måste jag påstå. Och med detta sagt kanske någon törs erkänna att kraven på grannarna kan sträcka sig lite utanför det offentligt accepterade? 🙂

    Ja ja, det var tider det -kommer man att säga i framtiden. Jag undrar vilka prövningar man står inför i stället. Biotekniska implantat kanske, som förbättrar utseendet eller kanske rentav ökar flexibiliteten….

    Skärp till er nu!

  • Sena kvällar

    Något som verkar ha gått de flesta förbi är att Sverige byter tidzon nästa år. Riksdagen kommer i maj att rösta igenom ett förslag att byta till GMT+8

    Vi flyttar alltså fram klockan sex timmar och anpassar oss till Hong Kong. Detta eftersom handeln med Kina kommer att öka kraftigt i framtiden. Genom att hålla samma dygnsrytm som kineserna ökar den effektiva tiden då affärsidkarna kan jobba. Som läget är idag är det bara två timmar av arbetsdagen som överlappar mellan Sverige och Hong Kong.

    Praktiska problem kan alltid övervinnas medan ekonomiska förluster är för alltid borta.

    Nej, det här är skoj förstås. Men Samoa tänker faktiskt flytta till andra sidan datumgränsen. Med den manövern vinner de hela två dagar i veckan i sina affärer med Australien och Nya Zeeland. Se här.

  • Den slutgiltiga lösningen

    Politiker i Sverige, även nyblivna sådana har det visat sig, har ett favoritverktyg i sitt arbete:

    Inte tillåtet

    Det är ett enfaldigt och orkeslöst försök till att lösa problem. Enfaldigt för att man av någon anledning inte ser mer än en sida av problemet. Orkeslöst för att man inte anstränger sig för att se mer än den enklaste sidan, dessutom är det enklast att förbjuda.

    Jag kan inte tänka mig att våra politiker är onda människor, jag tror att de vill väl. Men i sin enfald och orkeslöshet vill de inte alla väl, de är visionslösa och låter sig fösas dit vindarna bär i stället för att vara folkets utvalda ledare. De är historielösa och saknar kunskap om samhällsyggnad.

    Att förbjuda obehagliga saker, att stänga ute människor vi inte förstår, att bara tolerera jämlikar. Det är handlingar och åsikter som på allvar upptar tid i vår riksdag, jag hoppas att de använder tiden klokt så att vi kan fortsätta leva i ett friskt samhälle.

    Förbud kan vara lösningen på vissa problem men är det den slutgiltiga lösningen?

  • Ett oanständigt förslag

    På morgnarna är min hjärna alldeles hejdlös. Efter att ha läst att den nye pressombudsmannen Ola Sigvardsson är dyslektiker kom jag på en idé, som inte har det minsta med pressombudsmannen att göra:

    Stockholms politiker har visat tendenser att snurra fort på de ekonomiska hjulen, om mycket pengar är i rörelse är det bra. Varför de visar sådana tendenser är okänt men t.ex. utförsäljningen av allmännyttans bostäder visar att det är ett faktum.

    Min idé går ut på att staden auktionerar ut gator och torg till företag. Det företag som vinner auktionen får gatan döpt efter sig. Kungsgatan skulle kunna bli Fazergatan, Valhallavägen till PriceWaterhouseCoopersesplanaden och så vidare.

    Personer som hedrats med att få en gata eller ett torg uppkallat efter sig ska dock inte glömmas bort. Skärgården är full av öar, många utan namn och resten med ganska intetsägande sådana. Birger Jarl får alltså flytta från gatan ut till en skärgårdsö tillsammans med Olof Palme, Jöns Jacob Berzelius och många andra. De får varsin ö förstås.

    Troligtvis kommer det att bli öar över så man kan faktiskt tänka sig att sälja namnrätten för de som blir över till hugade spekulanter som vill fastna i historien. Ett arrende skulle förresten vara bättre för pengaflödet och man skulle inte löpa risken att öarna tar slut, de riktigt rika skulle till och med få köpa hela ön, så att de uppnår ett helhetskoncept så att säga.

    I analogi med det rättvisa samhällets princip måste man givetvis erbjuda alla invånare samma möjligheter. De mindre bemedlade ska alltså kunna köpa ett dike eller något annat billigt som syns på kartan och få sätta sitt namn på det.

    Tusan, jag borde vara kommunpolitiker.

  • Alkoholens positiva effekter

    Jag fastnar återigen i nyhetssiternas artiklar, borde nog sluta med den vanan. Men den här gången är jag lite mer positiv. SvD skriver att forskare hittat en ny gen som kan påverka vår alkoholkonsumtion.

    I det stora hela har ju alkohol enbart negativa effekter men den håller forskarna igång. Jag menar inte att de super på labbet 🙂 utan att de drivs framåt av sin jakt på kunskap. Om inte alkohol hade funnits hade de inte letat och vem vet vilka upptäckter de skulle missa då?

  • Summan är konstant

    Det tycks vara med information som med ljushastigheten, det går inte att öka den. Åtminstone inte om det ska vara korrekt information. Jag läser idag i en artikel i SvD att två av Gadaffis söner vill att han ska lämna över makten, medan DN skriver att en rådgivare samt en av Khaddafis söner föreslagit en kompromiss till London. Slutligen påstår Ekot att sönerna kan ta över efter Kadaffi.

    Internet har alltså inte hjälpt mig ett dugg. För trettio år sedan hade jag fått vänta någon dag extra men kanske nyheterna då hade rapporterat om samme —affi, eniga om vad han ska kallas. Kanske hade jag dessutom fått veta vilka de egentligen är, de som har försökt prata förstånd med honom. Hur många söner har han förresten? Det får jag inte veta något om i artiklarna.

    Sådär, slut på dagens gnäll, nu måste jag öva lite på att le.

  • Genmanipulation vs Kärnmanipulation

    Jag läser om bebisen Abbe och hans fyra föräldrar på DN. Inte en kärnfamilj precis men lyckliga, om man ska tro artikeln. Alla sätt är bra, utom de tråkiga, sägs det ju och familjen har valt sitt sätt.

    Men jag undrar ändå. En traditionell familjesammansättning är inte något som man valt bland flera alternativ i en butik. Åtminstone har man inte gjort så under merparten av de senaste tiotusen åren. Jag tror nästan att en ”kärnfamilj” är något som vi har i generna, något som växt fram sedan vi klättrade i träden.

    Gener, en annan sak som vi också experimenterar med i dessa tider men som är mycket mer suspekt i allmänhetens ögon. Det kan vara farligt, man oroar sig för vad som kan hända med mänskligheten.

    Varför är det så mycket hippare att experimentera med den första typen av arv, familjen, än det är att experimentera med gener?

    Allt syftar väl ändå till att vi ska bli lyckligare.

  • Vad ser vi i en bild?

    Jag återkommer ständigt till hur vi tolkar det vi ser, som bilder till exempel. Bilden nedan finns i dagens webbupplaga av SvD:

    Fattig, trött eller vad?

    Om ni klickar på bilden så syns bildtexten bättre. Så, vad säger ni? Är det en fattig människa vi ser på bilden? Det kan det mycket väl vara, vi ser ju något som stämmer överens med de flestas ”bild” av fattigdom, en bild som vi sett så många gånger under många decennier i många olika medier. En bild som är ”sann” för oss, kanske även för fotografen som tog bilden ovan. Han såg sin bild av fattigdom och tog den för att presentera för oss som just en sådan bild.

    Men tänk om det i stället är en bild på en man som tar sin dagliga siesta på en plats han hittat där han får vara ifred? Tänk om det är vanligt att människor vilar så där i Djibouti? Jag har aldrig varit där så jag vet inte. Jag har heller inte sett fattigdom speciellt mycket, så jag är ingen expert.

    Men jag är ganska bra på att stanna upp och tänka efter, fundera på vad det är jag ser och försöka hitta mer än ett sätt att se det på.

    OBS! Jag ifrågasätter absolut inte att mannen på bilden är fattig eller om det råder fattigdom i Djibouti, jag har ingen anledning att betvivla det. Det är bara så att bilden passar väldigt bra som exempel på olika sätt att betrakta en bild.

  • Sportlovseffekten

    På tunnelbanan är det lika mycket folk som vanligt, känns det som. Men något har ändrats, jag ser mig omkring. Där jag tidigare kunde se skolungdomar och stressade föräldrar sitter nu endast fokuserade, sammanbitna, ansvarstagande yrkesarbetare i femtioårsåldern och uppåt. Någon enstaka tjugoåring ser vilsen ut i det täta stimmet av gråhåriga.

    När det inte är sportlov syns de inte, dessa vardagens arbetshästar. De försvinner i stojet bland yngre och snyggare människor och det trivs de med, de vill inte synas. De vill bara komma till jobbet och sköta sitt arbete.

    Men den här veckan fyller de ytterligare en funktion: Om det inte vore för dem så skulle staden vara helt folktom.

    Inte en människa i sikte

  • Skiter väl jag i, jag sköter kameran

    Civilkurage, en bristvara. Med en kamera i handen har du alibi att stå passiv, det är vad jag tänker när jag ser det här nyhetsklippet: http://www.dn.se/webbtv/livsstil/har-slar-stalmormor-tjuvarna