Blå penna i dansande sand

Etikett: samhälle

  • Tyngden av en kö

    Systembolaget, fredag, lönedag. Köer!

    Medan jag står där och blir pinknödig ringer telefoner runt omkring mig och framme vid kassan blir en stammis sur då han inte får handla, kassörskan har listat ut att han ska handla åt en stupfull polare utanför. Kön öppnar sig regelbundet för nya kunder som försöker leta sig fram till rätt hylla och jag grips av idén att låta någon ta plats framför mig i kön.

    Jag gör det inte men funderar lite: Att låta någon ställa sig framför mig i kön är inte upp till mig enbart, alla som står bakom mig blir ju påverkade av det. Det känns nästan som att jag borde kliva ur kön bara för att jag tänkte tanken, sådan ansvarsnoja har jag. Har andra något liknande?

    Säkert finns det de som helt enkelt skiter i vad andra tycker och släpper in en kompis framför sig, jag är lite avis på dem för deras egoism men blir skitförbannad för vad de gör -om jag står längre bak i kön.

    Men hur är det om någon försöker tränga sig i en kö? Personen bakom blir troligtvis arg eller åtminstone upprörd, fast antagligen å sina egna vägnar. Tänker man på att man ensam ska kämpa för alla bakomvarandes rätt? Hur tungt är ansvaret att hålla ordning på kön? Får man någon hjälp, finns det någon bakom mig som hjälper till?

    Det borde ju finnas studier av det här, liksom tvättstugor är ju köer enormt konfliktframkallande miljöer. Men att en kö är tung kan man väl utan tvekan hålla med om?

  • Ärvde vi skogen?

    Jag kan inte riktigt släppa den här frågan om skogen, har ingen aning om hur det står till och besväras av det. Det skrivs en hel del utöver det som Macijej Zaremba skrivit i sina artiklar, kanske det är just för att han skrivit som det helt plötsligt finns en massa information i ämnet….

    Men jag är en sån som hakar upp mig på språket, ty språket är ju tankens förlängning som bekant. Genom att använda ett bestämt språk visar man sina tankar eller försöker påverka andras tankar, det är vad retorik och debatt handlar om.

    Så jag undrar, vem eller vilka ärvde vi skogen av? Finns det något annat vi ärvt? Himlen, haven, stenar, skuld? För att kunna ärva något måste väl detta ha ägts av någon annan? Hur kom skogen i besittning? Haven? Stenarna?

    När man frågar så här mycket blir det lätt så att man frågar lite till, vem ska äga allt detta och med vilken rätt?

    Nu blir det svårt så jag slutar fråga och berättar i stället en historia om arv som mina barn är upphov till: Storasyster som är fem år har hört att lillebror får ärva en del av hennes kläder eftersom hon växt ur dem, En dag sitter hon och tittar på kopparsaker som är upphängda på vår köksvägg och frågar vad det är för något.
    ”Det är aladåbformar som jag fått ärva av min mormor” blir svaret. …”Jaha, var de för små för henne?” kommer repliken från en logisk femåring 🙂

    Här är en skog som ingen borde ärva. I stället borde vi befinna oss i den, precis som vi befinner oss under himlen:

    Skogen är mitt skydd, den kan inte ägas.

  • Arvegods

    Skogen vi ärvde, visst finns det en strof från någon klassisk text som lyder så?

    Jag har följt Maciej Zaremba:s artikelserie i DN, den som handlar om skogsskövlingen i dagens Sverige.
    Måste säga att jag tycker att det är hans sämsta artikelserie jag läst och jag är lite besviken. Det jag tidigare läst av honom har varit knivskarpt, fyllt med dödliga fakta. Men den här gången är det tunnare med sådant och i stället låter han sin stilistiska förmåga fylla ut artiklarna med ren prosa. Skönt att läsa så klart men trots att jag är naturvän och skogsbarn grips jag inte av något patos.

    Jag författade en text som reflektion på det Maciej skrivit:

    Människa, du har nu klivit ned från träden och lever i stället mellan väggar gjorda av trä. Du har gjort stora saker och små saker, allt för att förbättra förutsättningarna för dig och din avkomma.
    Du har funderat mycket och skaffat ett språk, i språket har du infört ett begrepp för vad du gör i din strävan. Det kan sammanfattas i ordet ”terraforming.” Du formar världen omkring dig så att den ska gynna din vidare färd mot framtiden.
    Det är gott så. Jag vill bara påminna dig om att du inte är det största som finns. Det största som finns är livet och det har nu valt dig som bärare mot framtiden. Om du misslyckas så finns det andra som väntar på sin chans: Träd, mossa, hundar och oräkneliga fler.

    Jag lämnar dig nu i förvissning om att du gör ditt bästa och går själv vidare till att öppna mitt orange kuvert. Ha det gott!

    /Gud, 65+

    För att anknyta till inläggets titel måste jag bara ställa frågan ”vad är arvet värt?” Ska allt vi ärvt från svunna tider bevaras i oändlighet till varje pris? I så fall till vilken nytta? Själv har jag två ärvda saker i min ägo: En bajonett som min morbror använt i finska vinterkriget, den behåller jag av känslomässiga skäl. Så har jag en obegriplig sak från min farmors skafferi som jag inte kan benämna. Hennes åkrar och skog är inget jag har resurser att konservera och mina barndomsminnen från de trakterna försvinner med mig så de gör nog bättre nytta på annat håll.

    En bild från ett terraformat kalhygge strax söder om Gävle:

    Enkelt att skapa vackra kalhyggen med lite kreativitet.

  • Sötsur gubbe

    Jag har bläddrat lite bakåt i min blogg och funderat på vad det är för hashtomte som skrivit i den. Alltså, jag tycker att jag lite för ofta är en surgubbe och nu tänker jag göra räfst och rättarting med detta.

    Varför är man sur [missnöjd] ? -Det är nog den första frågan man bör ställa sig. Ty det är nog egentligen inte för att det bor så många människor i Stockholm, eller för att Erik Paulsson blev frikänd i mutmålet om nationalarenan. Svaren på denna fråga är nog lika många som antalet sura människor och jag har väl mina egna svar. Fast jag tänker inte berätta om dem här.

    Istället tänker jag berätta om något jag tänker på för att balansera surheten, lite sötma i såsen liksom. En sak som verkligen gjorde gott för mig är denna TED-presentation av Peter Diamandis. Jag såg den för två veckor sedan och har sedan dess sett med lite överlägsen attityd på de säljrubriker som dagstidningarna matar oss med. Jag har äntligen förstått att det finns mer än bara elände i världen vi lever i, det är bara så att elände säljer bättre och därför får det synas mer.

    Det är lite synd tycker jag, för visst borde det gå bra att sälja positiva saker? Eller är det bara löften om positiva saker som går att sälja? Löften om rikedom, snyggare utseende eller garanterade stryktipssystem. -Nä, nu förfaller jag till surgubbe igen. Och inga bilder har jag heller, jag lovar att återkomma med bättre inlägg från och med nu.

  • Heder och samvete

    Det här är svårt. Jag har ju läst många löpsedlar om hedersvåld ganska länge nu och nyss läste jag på SVT:s hemsida ett uttalande från en ”expert.” Här är länken.

    Tanken slår mig att hedersvåld är en av de saker som vi i dagens Sverige är väldigt främmande för och som de flesta finner avskyvärt. Jag har inte läst så många löpsedlar att jag har någon uppfattning om hur främlingsfientliga svenskar känner inför detta men det borde ju vara en käpphäst för partier som SD till exempel.

    Jag vill inte likställa denna avsky mot våld eller hedersvåld med främlingsfientlighet. Men språknörd som jag är lägger jag märke till ordet ”heder” i löpsedlarna. Enligt de gamla sagorna från vikingatiden lade vi mycket större vikt vid vår egen, eller familjens eller klanens heder och krävde rättvisa i blod om så krävdes så fort denna heder blev kränkt. Har det blivit så att vi numera inte har någon heder att försvara eftersom vi tar sådant avstånd från hedersvåld?

    Ska vi bevara gamla traditioner? Ska vi återta vår heder? Vad vill egentligen de främlingsfientliga grupperna? Jag tror på det som förenklat kallas alla människors lika värde men någon måste förklara för mig hur det egentligen ska gå till. Moral känns ibland som en valuta, värdet går upp och ned och ibland verkar det som att man kan växla den mot vad man behöver för stunden i något lämpligt växlingskontor.

  • Felen som gör dig vacker

    Återigen såg jag en ung tjej som maskerat sig. Sminkat sig skulle hon väl själv säga men jag såg det som en mask, en mask som skulle dölja hennes små defekter. De där små detaljerna i ett ansikte som är unika för var och en och som verkligen sätter prägel på personligheten, de kallas för defekter av många.

    Speciellt i reklamen, där finns det bara defekter -och produkter som döljer defekterna. Jag tror förstås att det är reklamens ansikten tjejerna vill ha. En del verkar till och med träna sina ansikten så att de kan hålla den där coola minen en hel dag, precis som modellerna i reklamen.

    En mask, så synd att den dolde hennes ansikte. Hon var säkert jättesöt därunder, med en massa ”defekter” som gör henne unik och vacker. Om man döljer det unika så blir man en i mängden och det kan väl inte vara meningen? Eller så har jag missat något, det kanske är anonymitet man söker?

    Tjejen på bilden har inget med texten att göra.

  • Varför väljer vi så knäppa ord?

    Det kanske inte dröjer så länge innan vi börjar ta till oss kinesiska uttryck men än så länge har det engelska språket den kraftigaste influensen på oss. Det är inte utan komiska resultat, är det någon som har funderat på ”Slut Rea” och ”Maxfart” till exempel?

    Nu är väl orden ”slut” och ”fart” två gamla ord, genuint nordiska kan jag tro och sedan länge använda utan att någon bekymrat sig huruvida saxerna tolkat dem tokigt.

    Men nu är det moderna tider och vi gillar att använda deras uttryck och ord. Ett väldigt modernt ord som man försöker ”pusha” fram är ”hen” som ett alternativ till han eller hon och jag konstaterar att man fortfarande inte bryr sig om hur saxerna tolkar detta. Jag hittar följande på dict.org:

    From WordNet (r) 3.0 (2006) :
    hen
    n 1: adult female chicken [syn: hen, biddy]
    2: adult female bird
    3: flesh of an older chicken suitable for stewing
    4: female of certain aquatic animals e.g. octopus or lobster

    Jag undrar vad vi kommer att hitta på för tokigheter när vi ska börja med kinesiska….

  • Näthat är helt OK

    Snacket om näthat var hett ganska nyligen, det är fortfarande inte bortglömt men har ersatts av andra angelägnare saker i media. Kanske man konstaterat att det inte är OK och är nöjd med det, kanske man på de större mediasajterna börjat rensa lite mer bland kommentarerna och är nöjd med det. På Flashback låter man i vilket fall alla göra sin röst hörd och är därmed en sajt som inte gör intrång på yttrandefriheten.

    Näthat är otrevligt tycker jag, så för mig är det bra att man försöker begränsa det. Jag är en regelbunden, men inte flitig, besökare på Flashback och gillar även den sajten trots det ibland deprimerande innehållet i en del trådar.
    Men att SvD och DN med flera försöker hålla lite koll på vad som skrivs i kommentarsfälten tycker jag är bra. En del av deras artiklar engagerar mig och jag tycker till där ibland, samtidigt som jag läser vad andra tycker.

    Då vill man inte läsa hatiska inlägg som ligger ljusår från ämnet, skrivna av någon lobotomerad stackare som lyckats få sitt bredband att fungera och troligtvis är både frustrerad och totalt uppfylld av sin prestation.

    Men, det verkar finnas en del individer som -apropå lobotomering-  inte ens behöver skriva i kommentarsfälten. De kan önska en annan person just ett sådant ingrepp till någon annan direkt i en artikel. De får rubriker och mediagenomslag för sitt näthat, tydligen med dessa medias goda minne.

    Jag har Björn Ranelid i åtanke. Inte som näthatare utan som mobbad, näthatad. Med feta rubriker och understött av svenska medier, glömt är snacket om näthat -nu gäller det publiksiffror. Sedan Björn Ranelid gick vidare till finalen i svenska joruvischonsschlagerfestivalen har till exempel …vad heter han nu…han som är ihop med Mark Levengood…skit samma, han har i alla fall önskat Ranelid ”en liten lobotomering.” Jag hade lite aktning för honom förr, han som är ihop med Levengood alltså, men det har dött nu.

    Näthat med finess kallar jag sådant, lika kul som att bli misshandlad med ett förgyllt basebollträ. Det gör lika ont att bli slagen och det är dessutom salt i såren att det gyllene hyllas genom fin plats i media. Jag kan förstå att man inte gillar Ranelid, han verkar lite jobbig, men det jag undrar är: Finns det människor som det är OK att näthata? Gör vi alltså skillnad på folk trots att vi vill tycka att alla människor har lika värde? Är det konstigt att vi fått ett nytt parti i riksdagen?

    Jag önskar er alla en god helg med gott hat och missnöje.

  • Bakochfram, uppochner, avigt

    Underliga äro mammons vägar. Jag köpte en hamburgare på McDonalds idag, en meny. När de frågade vad jag ville dricka sa jag kranvatten -det är det miljövänligaste alternativet och jag är lite miljömedveten. Det kostade två kronor extra…

    När jag protesterade och påpekade miljöaspekten sa de bara ”det ingår inte i menyn.” Då sa jag att kranvatten borde vara en besparing för dem, varvid kassörskan sa ”men det ingår inte i menyn.”

    Hrumph!!!

    Sedan beställde jag en ny Mac hos Apple. Försökte först beställa på deras nätbutik men misslyckades. Då ringde jag och fick prata med en försäljare, som var mycket hjälpsam och dessutom gav mig extra rabatt ”bara för att du ringer in beställningen.”

    Jag trodde att nätbutiker uppfunnits för att slippa ha anställda som tar emot beställningar och att det därmed skulle vara billigast på nätet.

    Någon ekonom är jag inte men båda exemplen ovan går tvärsemot hur jag skulle göra affärer om jag vore det.

  • Är det en trend att vara luddig?

    – LUDDIG , förr äv. LUDDOT, adj. ( ng 1677 osv. -ot 1640) beklädd l. betäckt l. försedd med ludd.

    [LUDDIG.avl 1]

    1) till 1. Linc. Mmmm a 1640; bet. oviss. BROMAN Glys. 3: 26 (c. (1740). HÖGBERG JesuBr. 2: 127 (1915; i bild, om krutrök). jfr FILT-, FIN-, GRÅ-, GUL-LUDDIG. särsk. till 1 b. PALMFELT Ecl. 7 (1740). HALLER o. JULIUS 97 1908.

    [LUDDIG.avl 2]

    2) till 2; stundom närmande sig bet.:. trasig i. upptrasslad i kanterna. FKM 1: 200 (1806). En trädkäpp, sönderbultad i nerändan, så att den är luddig. STRÖM MinnB 7 (c. (1865). På kvällen var snöflingorna stora och luddiga. DN(A) 1934. nr 8, s. 14. särsk. till 2 a, om tyg: luggig, ruggig. BoupptSthm 10/6 (1677). Form 1934, s. 132.

    Ovanstående kommer från SAOB, ja lägger till min egen definition:

    3) Otydlig. Eventuellt yttrat utan närmare förståelse.

    Orsaken till dehär inlägget e nåt som kom på posten -den mailen alltså- å som ja connectade med lite news som ja striimat in i skallen häromdan. Fast news vare ju inte, de va nån som snacka om vetenskap liksom å han tyckte att månen va i en trend: Den e på väg bort från oss å om trettitusen miljoner år eller nå sånt såha vi ingen måne!

    De kan man kalla trend! Men vafsn håller dom påme här kan man tycka:

    Trendpriset 2011

    Ja lägger till SAOB:s text om ordet ”Trend”:

    SAOB äger!

    De verkar va nåra som inte bekänner sig till det sanna språket utan användere lite som dom vill, för egna syften liksom. Snacka on siense fikchon alltså! Inget e va man trore e, böj verkligheten såren passarej liksom!

    Men mej lurarom inte! Nu ska jag gå me i ilskepartiet å vi ska fsn in i rikstan nästa val!