Blå penna i dansande sand

Stockholm år 2313. För en gamling från 2000-talet är det förvånande nog inte en främmande stad .

Gamla stan ligger kvar förhållandevis intakt, riksdagshuset likaså. Fasaderna är nya förstås men när man ser på dem minns man inte riktigt hur de såg ut för ett ögonblick sedan, då vi befann oss i vår ”hemtid.” Så är det ofta, man ser att något förändrats men minns inte hur det gamla såg ut.

Hötorgsskraporna finns också kvar men de är helt nya, ersatta av mycket högre byggnader. Det var nödvändigt att riva de gamla eftersom de föll sönder och blev livsfarliga att vistas i och omkring. Att de nya byggdes högre är ett resultat av dels markpriserna, dels tuppfäktning i byggbranschen -De gamla skraporna låg i skuggan av diverse nya skrytbyggen som växt upp i city.

Så visst, Stockholm skyline är inte vad den var för 300 år sedan men det ser man ju bara på avstånd. Vi är just nu mitt inne i smeten och kan inte annat än känna igen oss bland kvarteren.

Dagsljuset mellan de höga tornen är till och med skönare än någonsin. Det mesta av solljuset fångas upp och omvandlas till elektricitet men en bråkdel -och det räcker- reflekteras ned på gatorna av ett datorstyrt spegelsystem som på natten kompletteras med smarta strålkastare. Gatubilden i stan har aldrig varit njutbarare och vid festivaler och liknande får ljussättarna fria händer att skapa fantastiska miljöer.

Gatorna är förresten väldigt bilfria. Inte på grund av något förbud, det var över hundra år sedan man övergav förbudsprincipen och i stället började erbjuda bättre alternativ för det som man tidigare försökt förbjuda bort.
De fordon som ändå måste trafikera gatorna är eldrivna och tysta. De behöver inte ens ha någon varningssignal som stör sin omgivning, alla innevånare har en egen larmapparat som diskret varnar när något ljudlöst fordon närmar sig.

De kvantmekaniska framsteg som vetenskapsmännen gjorde i början av 2100-talet är så fantastiska att inte ens Nobelpriset räckte till. Fast många undrar om pristagarna av ”Googlesoft Marlboost Science Award” inte hellre skulle ha tagit emot ett Nobelpris.

Hur som helst ser man resultatet av framstegen på många ställen i detta Stockholm. Sommartid finns en isbana mitt ute på Riddarfjärden, frusen på plats av apparater som ligger på botten av fjärden. Att bygga tunnlar under staden är lika enkelt som att köra buss, principen om förflyttning av materia har ersatts av principen om omvandling av materia. Så vill man ha en tunnel kör man helt enkelt in sin ”buss” i berget och låter lämpliga delar av det omvandlas till gaser. Det mest tidskrävande i ett sådant arbete är att hitta en väg genom berget, om man kör fel kan det hända att man råkar omvandla ett tunnelbanetåg till gas…

Tunnelbanan ja, det är sorgligt nog det som är enklast att känna igen från vår hemtid. Eftersom den så gott som alltid varit eldriven fasthåller SL (de heter fortfarande så) att de legat så långt fram i utvecklingen att de inte behöver göra några förbättringar. Som följd av detta har tunnelbanenätet utökats med fem procent under trehundra år.

Sant är att antalet passagerare tredubblats, så något har förbättrats. Tyvärr valde SL att använda de kvantmekaniska framstegen på ett lite udda sätt. Landstingspolitikerna som alltid påstått att de inte kan sitta på två stolar samtidigt valde att köpa in ett system som tillåter passagerarna att sitta tre stycken på samma stol. Alla tåg har försetts med molekylvibratorer, dessa skakar om passagerarnas molekyler så att upp till tre personer kan finnas på samma ställe, dvs sitta på samma säte. Upplevelsen i rusningstrafik är minst sagt omtumlande och var en starkt bidragande orsak till att Gröna Lund gick i konkurs. (En före detta grönalundanställd har startat upp Blå Tåget igen med sin slogan ”Här åker du på eget säte”.)

SL vill förresten köpa starkare tåg som orkar med att dra upp till fem passagerare per säte. Samtidigt ökar utbudet av kvantmekaniska ögonbindlar och öronproppar, alla med löftet om en tunnelbaneresa fri från allt utom dina egna intryck.

Mer än så hinner vi inte med innan vi måste återvända till vår hemtid. Kanske det räcker så, eller kanske vill vi se mer av framtiden. Vi får se hur det blir.

Jag heter Mark och jag är labassistent på MIT. Just nu är jag väldigt stressad eftersom jag inte kan komma till jobbet och jag vet att de behöver mig där, det jobb vi gör är nämligen det viktigaste som någonsin gjorts i människans historia.

Låt mig förklara: Vi hade ett utmärkt sätt att ta hand om den globala uppvärmningen, en term som mer korrekt kunde ha kallats ”den globala hysterin” då det visade sig att vi faktiskt inte hade behövt göra något alls för att överleva.

Visst, det hade blivit lite jobbigare för oss och oljan hade ju tagit slut någon gång, så det var väl bra att vi gjorde något. Tyvärr gjorde vi fel saker.

Det var genbyggarna som löste problemet med växthuseffekten, helt utan avsikt egentligen. De var ju duktiga på att bygga om spannmål och grönsaker så att de blev lönsammare. Att få dem att växa snabbare är plugin nummer ett på odlarnas önskelista och sådana fanns ett flertal att välja på till varje ätbar gröda.

Så kom någon på att man kanske borde få andra saker att växa snabbare också, då skulle kanske överskottet av koldioxid försvinna. Sagt och gjort, snart växte det upp energiskogar lite varstans på planeten och koldioxidhalten i atmosfären började sakta sjunka.

Genbyggarna hade alltid varit noga, övervakade av en orolig allmänhet och politiker. Så var de även nu, därför gjorde de bara två sorter snabbväxare: En sort att användas i produktion och som energikälla, samt en sort som helt enkelt fick vara ifred; en kolsänka som lämnades till kommande generationer att ta hand om.

Men de måste ha känt lite lösare tyglar trots allt, den här gången skulle ingen äta av det de byggde så oron över deras jobb var inte så stor. Därför tillät de sig att experimentera, för att förbättra det som fungerade bra.

De förändrade klorofyllet, så att det inte var begränsat till ljus utan kunde fungera tillsammans med all elektromagnetisk strålning. Resultatet var fantastiskt, de träd som odlades i produktionssyfte kunde växa femton meter på ett dygn. Som tur var så insåg man faran med att göra likadant med det gräs som fungerade som kolsänka, samma effekt även där hade berövat atmosfären på så gott som all koldioxid. Snart stängdes alla gräsfarmar, den här gången för att forskarna var oroliga.

Tyvärr slarvade någon. Ingen vet vem eller hur, det var faktiskt en vetenskaplig sensation men likväl en katastrof: Generna var ”smittsamma.”

Det dröjde kanske sju år innan hälften av jordens flora var infekterad med de snabbväxande generna och nu kämpade varje människa för sin överlevnad. Vatten blev en bristvara överallt, växterna lade beslag på allt de kunde komma åt. Björkfrön på din altan kunde vara katastrofalt om det var morgondimma, säg adjö till den altanen. Grundvattnet sjönk då regnet omedelbart sögs upp av växterna.

Vi som bor i de modernaste städerna har hittills klarat oss bra genom att bygga in oss. Hela stadsdelar har tak och väggar som skärmar av strålning från rymden och vi har dragit fiberoptik överallt för att kunna kommunicera. All användning av radio eller annat som skapar elektromagnetisk strålning är förbjudet och renlighet är inte bara en dygd, det är lagstadgat.

Vårt vatten försöker vi samla innan växterna tar det men det är en ständig tävling. Även taken på våra städer blir bevuxna men vi rensar dagligen så att vi kan samla in regnvatten. Teknik för att samla in luftens fuktighet håller på att utvecklas.

Men jag törs inte tänka på hur det ser ut ”där ute.” Alla de som inte bor i en stad som vår, hur överlever de? Finns det några kvar?
Vid några sällsynta tillfällen har vi tagit emot någon enstaka från utsidan men de kan inte berätta mycket. De har inte haft någon kommunikation och har vandrat långt, det enda de kan berätta är vad de sett på vägen och det är oftast bara djungel.

Därför måste jag komma till jobbet, vårt uppdrag är att fixa det här och det har prioritet över allt annat. Men igår kväll måste det ha blåst in maskrosfrön på gården och nu kan jag inte komma åt min cykel.