Posts Tagged ‘science fiction’

Starship Troopers

tisdag, augusti 13th, 2013

Singapore.

-Singapore har inget med “Starship Troopers” att göra men ingår i en kedja som ledde fram till det här inlägget.

På väg till och från jobbet lyssnar jag just nu på Robert A. Heinleins bok “Starship Troopers.” Klassad som ungdomsbok på de flesta sajter men eftersom jag inledde min SciFi-bana som nioåring med “Egen rymddräkt finnes” så hade jag inga problem med att bortse från den klassningen. Jag har sett filmen om dessa troopers men tror inte att jag tog emot den riktigt bra….

myrkrig

myrkrig

SciFi blir sällan bra på film.             ….Men när jag läst (lyssnat) klart på boken ska jag se om filmen.

Just nu, när jag tror att boken håller på att ta slut, är det lite tradigt. Heinlein tjatar på om massvis av detaljer om hur det går till i det militära med “chain of commands” och hur värdelös huvudpersonen är när han försöker avancera i graderna och så vidare. Men det är i alla fall bättre än att lyssna på alla andras telefonsamtal i tunnelbanan, och när jag promenerar den sista biten till jobbet stänger jag av och lyssnar på fågelkvitter i stället.

Nåväl. Ett par kapitel i boken har engagerat mig mycket: Det första som gjorde mig upprörd är när han beskriver en avrättning och huvudpersonens tankar runt den. Jag har hört att boken är något av en satir, så jag måste ta reda på vad just det kapitlet verkligen handlar om. -Ifall det är “på riktigt” så ska jag nog aldrig mer ha kontakt med Mr. Heinleins verk!

Men oavsett detta så verkar han vara en kraftig filosof. Hans resonemang kring varför krig är nödvändigt, rentav inbyggt i vår DNA, är övertygande. Hans förklaring av begreppet moral var en riktig uppenbarelse för mig och jag blir verkligen sugen på att söka upp en politiker nästa år när det är val och ställa några enkla frågor till denne angående moral….

Över huvud taget blir jag lite sentimental av denna bok. Allt är så rättrådigt så man kan gråta ibland, troligtvis kommer jag att känna mig pinsam när jag tänker tillbaka på den här tiden när jag lyssnade på boken. Ändå kan jag inte låta bli att utvecklas lite i takt med huvudpersonen, och därmed tycka att dagens samhälle är ganska risigt jämfört med hur det kunde vara om man gjorde ganska enkla tankeförändringar.

Singapore då? Dit hittade jag via en artikel om energi. Ett litet land som Singapore måste väl vara ganska beroende av omvärlden för sin energiförsörjning tänkte jag. För att få veta mer om ett land är det väldigt bra att gå in på “World factbook” som underhålls av inte mindre än CIA, som borde vara välunderrättade om vi kan tro på rapporterna om “Prism.”

Väl innanför Singapores kalsonger kan man bland annat hitta de politiska partierna och deras ledare, som  listas så här:

National Solidarity Party or NSP [Hazel POA]
People’s Action Party or PAP [LEE Hsien Loong]
Reform Party [Kenneth JEYARETNAM]
Singapore Democratic Alliance or SDA [Desmond LIM]
Singapore Democratic Party [CHEE Soon Juan]
Singapore People’s Party or SPP [CHIAM See Tong]
Workers’ Party or WP [LOW Thia Khiang]

Jag tittar på partinamnen och tänker att de är ganska mesiga. Men de har det ju väldigt bra där i Singapore, de kanske inte behöver något omesigt. Kanske det är så här hemma också, för vi har ju inga direkt “häftiga” partinamn liksom.

Men när man lyssnar på “Starship Troopers” undrar man lite: Finns det i vårt samhälle några ledare eller partier över huvud taget som kan sätta sitt eget bästa i andra ledet, bakom en äkta moral?

(För de flesta av er som inte utantill fått lära sig definitionen av begreppet “moral” kommer den här:
Moral är överlevnadsinstinkt! Men det är inte din personliga överlevnad det handlar om, det är samhällets, släktets överlevnad som moral handlar om. När du bortser från dina egna fördelar i utbyte mot ditt samhälles bättre, då agerar du moraliskt, åtminstone enligt de regler som gäller för det samhälle du lever i för stunden.)

For the moment: Everybody stand at ease!

I framtiden

onsdag, maj 15th, 2013

Stockholm år 2313. För en gamling från 2000-talet är det förvånande nog inte en främmande stad .

Gamla stan ligger kvar förhållandevis intakt, riksdagshuset likaså. Fasaderna är nya förstås men när man ser på dem minns man inte riktigt hur de såg ut för ett ögonblick sedan, då vi befann oss i vår “hemtid.” Så är det ofta, man ser att något förändrats men minns inte hur det gamla såg ut.

Hötorgsskraporna finns också kvar men de är helt nya, ersatta av mycket högre byggnader. Det var nödvändigt att riva de gamla eftersom de föll sönder och blev livsfarliga att vistas i och omkring. Att de nya byggdes högre är ett resultat av dels markpriserna, dels tuppfäktning i byggbranschen -De gamla skraporna låg i skuggan av diverse nya skrytbyggen som växt upp i city.

Så visst, Stockholm skyline är inte vad den var för 300 år sedan men det ser man ju bara på avstånd. Vi är just nu mitt inne i smeten och kan inte annat än känna igen oss bland kvarteren.

Dagsljuset mellan de höga tornen är till och med skönare än någonsin. Det mesta av solljuset fångas upp och omvandlas till elektricitet men en bråkdel -och det räcker- reflekteras ned på gatorna av ett datorstyrt spegelsystem som på natten kompletteras med smarta strålkastare. Gatubilden i stan har aldrig varit njutbarare och vid festivaler och liknande får ljussättarna fria händer att skapa fantastiska miljöer.

Gatorna är förresten väldigt bilfria. Inte på grund av något förbud, det var över hundra år sedan man övergav förbudsprincipen och i stället började erbjuda bättre alternativ för det som man tidigare försökt förbjuda bort.
De fordon som ändå måste trafikera gatorna är eldrivna och tysta. De behöver inte ens ha någon varningssignal som stör sin omgivning, alla innevånare har en egen larmapparat som diskret varnar när något ljudlöst fordon närmar sig.

De kvantmekaniska framsteg som vetenskapsmännen gjorde i början av 2100-talet är så fantastiska att inte ens Nobelpriset räckte till. Fast många undrar om pristagarna av “Googlesoft Marlboost Science Award” inte hellre skulle ha tagit emot ett Nobelpris.

Hur som helst ser man resultatet av framstegen på många ställen i detta Stockholm. Sommartid finns en isbana mitt ute på Riddarfjärden, frusen på plats av apparater som ligger på botten av fjärden. Att bygga tunnlar under staden är lika enkelt som att köra buss, principen om förflyttning av materia har ersatts av principen om omvandling av materia. Så vill man ha en tunnel kör man helt enkelt in sin “buss” i berget och låter lämpliga delar av det omvandlas till gaser. Det mest tidskrävande i ett sådant arbete är att hitta en väg genom berget, om man kör fel kan det hända att man råkar omvandla ett tunnelbanetåg till gas…

Tunnelbanan ja, det är sorgligt nog det som är enklast att känna igen från vår hemtid. Eftersom den så gott som alltid varit eldriven fasthåller SL (de heter fortfarande så) att de legat så långt fram i utvecklingen att de inte behöver göra några förbättringar. Som följd av detta har tunnelbanenätet utökats med fem procent under trehundra år.

Sant är att antalet passagerare tredubblats, så något har förbättrats. Tyvärr valde SL att använda de kvantmekaniska framstegen på ett lite udda sätt. Landstingspolitikerna som alltid påstått att de inte kan sitta på två stolar samtidigt valde att köpa in ett system som tillåter passagerarna att sitta tre stycken på samma stol. Alla tåg har försetts med molekylvibratorer, dessa skakar om passagerarnas molekyler så att upp till tre personer kan finnas på samma ställe, dvs sitta på samma säte. Upplevelsen i rusningstrafik är minst sagt omtumlande och var en starkt bidragande orsak till att Gröna Lund gick i konkurs. (En före detta grönalundanställd har startat upp Blå Tåget igen med sin slogan “Här åker du på eget säte”.)

SL vill förresten köpa starkare tåg som orkar med att dra upp till fem passagerare per säte. Samtidigt ökar utbudet av kvantmekaniska ögonbindlar och öronproppar, alla med löftet om en tunnelbaneresa fri från allt utom dina egna intryck.

Mer än så hinner vi inte med innan vi måste återvända till vår hemtid. Kanske det räcker så, eller kanske vill vi se mer av framtiden. Vi får se hur det blir.

We have a Fringe event

måndag, mars 18th, 2013

Om man intensivtittar på en TV-serie som Fringe blir man lite lätt annorlunda för en tid. Man ser konstiga saker överallt, som t.ex. det här Ericssonkontoret i Kista:

En spricka i universum

En spricka i universum

“In a SIM”

söndag, februari 24th, 2013

Jag lyssnar på “The Hydrogen Sonata” av Iain M Banks när jag åker mellan hemmet och jobbet. En bok i min smak, med humor.

En av de roliga komponenterna är en android som ska beskydda huvudpersonen men som inte är riktigt färdigkonfigurerad innan de båda måste fly, vilket får till följd att androiden tror att den befinner sig i en simulering hela tiden -till stor frustration för hjältinnan som befinner sig i livsfara…

Varför skriver jag nu om detta? Jo, för att senare i boken kommer jag till ett annat kapitel som handlar om simuleringar. Eftersom det är SciFi så kan man utföra dessa intill perfektion, alltså såpass att de människor man simulerar (i storleksordning bebodda galaxer) blir såpass verkliga att man har moraliska tveksamheter om man verkligen kan “stänga av” dem när man fått resultatet av simuleringen. Det vore ju jämställt med att förstöra hela civilisationer.

Och, i de två sista styckena i denna artikel anar jag att simuleringens tid har börjat. Man får väl vara glad att man tillhör den del som inte kan stängas av när resultatet är klart…

Växthuseffekten 2.0

lördag, februari 9th, 2013

Jag heter Mark och jag är labassistent på MIT. Just nu är jag väldigt stressad eftersom jag inte kan komma till jobbet och jag vet att de behöver mig där, det jobb vi gör är nämligen det viktigaste som någonsin gjorts i människans historia.

Låt mig förklara: Vi hade ett utmärkt sätt att ta hand om den globala uppvärmningen, en term som mer korrekt kunde ha kallats “den globala hysterin” då det visade sig att vi faktiskt inte hade behövt göra något alls för att överleva.

Visst, det hade blivit lite jobbigare för oss och oljan hade ju tagit slut någon gång, så det var väl bra att vi gjorde något. Tyvärr gjorde vi fel saker.

Det var genbyggarna som löste problemet med växthuseffekten, helt utan avsikt egentligen. De var ju duktiga på att bygga om spannmål och grönsaker så att de blev lönsammare. Att få dem att växa snabbare är plugin nummer ett på odlarnas önskelista och sådana fanns ett flertal att välja på till varje ätbar gröda.

Så kom någon på att man kanske borde få andra saker att växa snabbare också, då skulle kanske överskottet av koldioxid försvinna. Sagt och gjort, snart växte det upp energiskogar lite varstans på planeten och koldioxidhalten i atmosfären började sakta sjunka.

Genbyggarna hade alltid varit noga, övervakade av en orolig allmänhet och politiker. Så var de även nu, därför gjorde de bara två sorter snabbväxare: En sort att användas i produktion och som energikälla, samt en sort som helt enkelt fick vara ifred; en kolsänka som lämnades till kommande generationer att ta hand om.

Men de måste ha känt lite lösare tyglar trots allt, den här gången skulle ingen äta av det de byggde så oron över deras jobb var inte så stor. Därför tillät de sig att experimentera, för att förbättra det som fungerade bra.

De förändrade klorofyllet, så att det inte var begränsat till ljus utan kunde fungera tillsammans med all elektromagnetisk strålning. Resultatet var fantastiskt, de träd som odlades i produktionssyfte kunde växa femton meter på ett dygn. Som tur var så insåg man faran med att göra likadant med det gräs som fungerade som kolsänka, samma effekt även där hade berövat atmosfären på så gott som all koldioxid. Snart stängdes alla gräsfarmar, den här gången för att forskarna var oroliga.

Tyvärr slarvade någon. Ingen vet vem eller hur, det var faktiskt en vetenskaplig sensation men likväl en katastrof: Generna var “smittsamma.”

Det dröjde kanske sju år innan hälften av jordens flora var infekterad med de snabbväxande generna och nu kämpade varje människa för sin överlevnad. Vatten blev en bristvara överallt, växterna lade beslag på allt de kunde komma åt. Björkfrön på din altan kunde vara katastrofalt om det var morgondimma, säg adjö till den altanen. Grundvattnet sjönk då regnet omedelbart sögs upp av växterna.

Vi som bor i de modernaste städerna har hittills klarat oss bra genom att bygga in oss. Hela stadsdelar har tak och väggar som skärmar av strålning från rymden och vi har dragit fiberoptik överallt för att kunna kommunicera. All användning av radio eller annat som skapar elektromagnetisk strålning är förbjudet och renlighet är inte bara en dygd, det är lagstadgat.

Vårt vatten försöker vi samla innan växterna tar det men det är en ständig tävling. Även taken på våra städer blir bevuxna men vi rensar dagligen så att vi kan samla in regnvatten. Teknik för att samla in luftens fuktighet håller på att utvecklas.

Men jag törs inte tänka på hur det ser ut “där ute.” Alla de som inte bor i en stad som vår, hur överlever de? Finns det några kvar?
Vid några sällsynta tillfällen har vi tagit emot någon enstaka från utsidan men de kan inte berätta mycket. De har inte haft någon kommunikation och har vandrat långt, det enda de kan berätta är vad de sett på vägen och det är oftast bara djungel.

Därför måste jag komma till jobbet, vårt uppdrag är att fixa det här och det har prioritet över allt annat. Men igår kväll måste det ha blåst in maskrosfrön på gården och nu kan jag inte komma åt min cykel.

Torchwood, dead or alive?

måndag, januari 21st, 2013

Jag gillar SciFi och om man gillar sådant kan man inte undgå att förr eller senare (troligtvis förr) fundera över det här med liv och död. Eller snarare levande vs död.

I alla SciFi-historier jag läst, hört och sett är det någon som dör, trots att många av historierna har löst detta med vår dödlighet. Man har föryngringskurer, långlivat DNA, minnesbackup, återupplivning, nedfrysning, … Men lik förbaskat är det alltid någon som dör i berättelserna. Det enda som tycks överleva i SciFi-sfären är författarnas tvång att döda någon karaktär i berättelsen.

En TV-serie jag följt är Torchwood, så här ser två av huvudpersonerna ut:

Gwen & Jack

Gwen & Jack

Gwen Cooper och (Captain) Jack Harkness, två väldigt charmiga karaktärer. Eve Myles som spelar Gwen kommer från Wales förresten, med dialekt och allt.

Det speciella med Jack är att han inte kan dö, eller kanske snarare att han alltid kommer tillbaka levande. I ett avsnitt är han inte mer än en starkt övergrillad entrecote men blir snart snygg o fin igen.

Men, i den senaste (sista?) säsongen vänder man på allting. Jack blir helt plötsligt sårbar och dödlig medan resten av mänskligheten blir odödlig. Det är bara det att alla verkligen blir odödliga, men inte oförstörbara.
Till skillnad från Jack, som alltid återuppstår i sin vanliga skepnad, så fortsätter människorna att leva i sin nya skepnad. Till exempel inuti en bil som pressats ihop på en bilskrot, för all evighet med bara ett öga rörligt….

En hemsk historia men det rättar till sig på slutet -ett ganska dåligt slut frånsett att det rättar till sig.

Tyvärr verkar det som att TV-serien Torchwood inte har Jacks egenskaper, nu börjar tiden för återuppståndelse ta slut och vi som tittat får ägna oss åt minnen i stället.

Dock, som all SciFi lämnar den efter sig funderingar. Funderingar om liv & död i det här fallet, är evigt liv verkligen något att ha? Jag tänker på något jag läst om anden i lampan, man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Anonymus

tisdag, oktober 9th, 2012

Äntligen har jag tid och ro att skriva ett blogginlägg, något jag suktat efter länge nu.

Ämnen är inte svårt att hitta och jag hoppar över ett par guldkorn för att fundera på något som surrat i media de senaste dagarna: ANONYMOUS

Anonymous är en “hackargrupp” som tagit till sin uppgift att sätta diverse svenska webbsidor ur funktion, tydligen genom att överbelasta dem med så många anslutningar att sidan i fråga inte orkar svara på allt, varvid den blir otillgänglig för alla.

En sådan här “attack” kräver att många datorer samtidigt under en period helt legalt surfar till sidan i fråga. För att få god effekt i överbelastningen använder den eller de som utför det hela ofta “botnät”, som består av kanske din eller min dator -om den fått rätt sorts virus- tillsammans med tusentals andra ovetande.

Men för en riktigt god effekt krävs det ändå många deltagare, helst med kontroll över ett botnät. Och här kommer något intressant: Vilka är Anomymous och hur många är de?

Troligtvis är det ingen som vet. Säkert är att de inte har någon klubblokal eller styrelseordförande. De är summan av alla som för tillfället vill haka på något kul/elakt/terapeutiskt/spännande/osv… De läser i medierna om vad som är “hett” och vill vara med, och vips blir Anonymous mångfalt större.

Virus

Inte virus som jag skrev om ovan, utan virus som företeelse. Ett virus måste sprida sig och föröka sig för att överleva. Skickliga virus orsakar effekter hos den drabbade som ökar chansen för spridning, till exempel nyser vi när vi blir förkylda och sprejar vår omgivning med virus.

Anonymous är ett ord som någon eller några har tagit som namn för en grupp. Från början kan de inte ha varit speciellt många men de har lyckats sprida kännedom om namnet, och får numera nästan alla medier till hjälp. Namnet är som ett virus som smittar och lockar allt fler med samma värderingar och gruppen växer, epidemin tilltar.

Information wants to be free

-Ett berömt citat av Stewart Brand. Internet är en fantastisk företeelse som ordentligt rört om i spenaten. Om informationen verkligen har en åsikt lär vi aldrig få veta men säkert är att att det pågår en (mer än) tveeggad strid om den. Medierna vill sälja nyheter men det de säljer orsakar effekter som motverkar deras affärsidé. Makthavare vill kontrollera informationen och orsakar därmed ett sug efter den.

Absurt

Absurt är att när jag letade efter en bild att illustrera det här inlägget med fick jag lägga ned mycket mer tid än jag räknat med. Jag ville vara riktigt ärlig och använda en bild som erbjöds mig utan kostnad utan att jag skulle behöva “stjäla” den. Jag hittade till sist den här:

http://www.sciencekids.co.nz/pictures/biology/influenzavirus.html

En bild som jag är nöjd med. Men jag är inte så glad åt att det tog en kvarts surfande att hitta den. Skolbarn som vill göra ett snyggt och klanderfritt skolarbete kan göra något bättre än att leta bilder i en kvart, de som vill ha den här bilden sysslar med biologi och inte surfteknik.

Men så blir det i ett samhälle där information inte får vara fri, eller där många tror att det är farligt att dela med sig.

Och som vanligt

Och som vanligt numera ser jag att det blivit ett väldigt osammanhängande inlägg. Så blir det när man inte får tillfälle att ladda ur tillräckligt ofta, allt ska med -allt vill vara fritt, samtidigt 🙂 Om du läst så här långt ska du ha en eloge, jag kan tyvärr inte lova att det blir bättre inom en överskådlig framtid men jag kan lova att försöka.

Ignorance is bliss

torsdag, augusti 2nd, 2012

En författare som fångat mitt intresse är Alastair Reynolds. Han skulle väl kallas astronom i journalistmedia eftersom han är bildad i ämnet och har arbetat i branchen. Men för mig är han SciFi-författare och den bilden är jag inte ensam om.

Här håller han ett föredrag (jag har inte tittat färdigt på det ännu) där han bland annat förklarar de enorma avstånd som finns. -Det där lät som ett konstigt påstående, “de enorma avstånd som finns.” Kanske man hellre ska tala om de korta avstånd vi rör oss med här på jorden, i jämförelse med resten av verkligheten.

I vilket fall så funderade jag på fotoner. De flesta av dem har ju faktiskt evigt “liv”, det upptäckte jag genom att lyssna på Alastair. De färdas från avlägsna galaxer i hundratusentals år utan att få den minsta rynka eller gråa hår. Tänk vad vi människor borde avundas dem, vi har ju fantiserat om odödlighet och evigt liv så länge vi kan minnas och säkert långt innan dess.

Det är ju skillnad på fotoner och människor förstås. Vi antar att de inte funderar så mycket på livet utan bara susar fram genom kosmos helt obekymrade om både historien och framtiden.

Tur är väl det, ur ett människoperspektiv alltså. För vem skulle vilja färdas i fyrahundratusen år för att landa på min näthinna och sedan… ja, vad tusan händer? Färden är slut i alla fall och i bästa fall såg jag något vackert som jag minns tills jag dör, ett antal årtionden från nu men knappt en nanofjärt i jämförelse med fotonens livstid. Nog skulle man vara besviken som foton? Men å andra sidan bryr man sig nog inte så mycket när man slutat sin resa i livet.

Nu börjar det kännas att sommaren tar slut, jag lyssnade ängsligt efter svalorna idag. Hade de redan flyttat? Men till sist hörde jag deras svirrande och tänkte “ännu finns det lite sommar kvar.” Och jag har fångat upp många fotoner på min näthinna, nästan alla bara åtta minuter gamla.

Så här ser Alastair ut:

Mr SciFi, Alastair Reynolds

Räta linjer

tisdag, juli 3rd, 2012

När jag pluggade jobbade jag på Arlanda på nätterna, lastade postflyget. Mitt starkaste minne av det är när jag första gången körde trucken ut mot ett av flygplanen.

Oändliga asfaltytor och inget att rätta sig efter, jag såg silhuetter av flygplan långt borta men visste inte vilket jag skulle till. Inga skyltar eller linjer som guidade mig. Jag hittade rätt utan några större fadäser men känslan av att inte ha något rättesnöre var så stark att jag fortfarande kan känna lite ångest när jag tänker tillbaka.

Riktlinjer, räta linjer, är bra att ha. De är en del av den verklighet vi uppfattar och de hjälper oss rätt i livet. De är inte alltid målade på asfalt men de finns där nästan överallt, utstakade av någon vänlig själ eller upptrampade av många som gått före. Hemma har man dragit upp sina egna linjer som funkar bra.

Räta linjens ekvation: y = kx +m Tack och lov för den!

Trilogin “Probability Space” av Nancy Kress inbegriper bland annat ett släkte utomjordingar som avskyr räta linjer och vinklar, allt de bygger är kurvigt och vackert, de gillar också blommor. De har något mycket smärtsammare som håller dem på plats, så jag är glad åt våra linjer.

Glupande aptit

torsdag, maj 3rd, 2012

Det är lite häftigt med rymden tycker jag, där får man mycket på tallriken: Svart hål åt upp stjärna.

Själv får jag vänta två timmar till lunch, det serveras pannkaka och ärtsoppa i dag.