Blå penna i dansande sand

Författare: Thomas

  • Ryssvärme

    Sommarens första dagar, det är över femton grader varmt ute och barnen har fått tillåtelse att leka utan jackor. Jag knäpper en bild genom köksfönstret.

    Nu får vi gå utan strumpor och skor

    Katten har fortfarande inte vant sig vid att man lämnar balkongdörren öppen när den kommit in, ordningsam som den är jamar den mig tokig tills jag stänger dörren.

    Men nån gång måste den fatta att dörren kan stanna öppen. När det blir trettio grader varmt inne i lägenheten kan jag bara inte ha dörren stängd.

    Balkonglejon

    Nu dröjer det inte länge innan jag har bott här i tio år. Jag svor på att inte flytta igen på minst tio år den dagen allt var inburet. Så ska jag flytta nu då?

    På tio år hinner man glömma hur det var på det andra stället och jag minns knappt vad det var jag avskydde här de första åren. Man vänjer sig, och man hittar nya saker att ogilla eller älska.

    Om man vantrivs är det inte säkert att det är platsen man vantrivs med, lika ofta kan det vara sig själv man inte är nöjd med, och att flytta ifrån sig själv fixar ingen flyttfirma.

    Jag stannar ett tag till så får vi se…

     [Eftersom jag gillar mina bilder till det här inlägget vill jag passa på att påminna
om en sak: Vill du ladda ner bilderna för eget bruk så är det OK, men jag vill att du
meddelar mig om det. Läs här om hur man gör, det finns ett formulär att klicka i.]

  • Attans också

    Jag har en blogroll på min hemsida kaitomas.se och just nu ser jag att hälften av titlarna på de just nu aktuella inläggen börjar med ”Att …”
    Jag har sett det på andra ställen också men det var först nu jag reagerade över det.

    Kanske det är ett ganska vanligt sätt att börja ett inlägg på. Jag har nog gjort det själv många gånger. Det beror förstås på vad man bloggar om och eftersom jag tycker om det som mina bloggvänner bloggar om så har jag väl fallit för deras stil, och den stilen kanske handlar mycket om ”Att …”

    Ett utforskande sinnelag kanske, en vilja att göra saker. Framför allt en vilja att berätta om det som kan göras. Mycket bra tycker jag, och ett ödmjukt anslag dessutom.

    Det finns ju ett antal böcker, jag har några som jag inhandlade under förra milleniet -på Gutenbergs tid, som har titlar (engelska) med den pompösa starten ”On …”

    ”On advertising”, ”On business”, ”On beauty”, och så vidare. Alla med anslaget här kommer det visdomsord från en som vet hur det ska vara. Det fortsätter än idag att komma ut titlar ”On” någonting.

    Nä, då föredrar jag Att göra något och sedan skriva om det, hur det än blev med det man gjorde.

    Jag har gjort lite krumelurer och försöker nu infoga dem på ett snyggt sätt här bredvid, undertitel till detta inlägg får bli ”Att krumelera”

  • En sorglig paradox

    Jag gjorde en upptäckt idag då jag fick vänta ovanligt länge på min favorit-sushi. De hade ovanligt många beställningar så jag fick vackert vänta, och det hade jag inget emot. Bara roligt att det går bra för dem, så har man sushiförsörjningen tryggad tänkte jag.

    Men när jag kom hem och åt hittade jag baksidan av myntet så att säga, det var inte alls lika omsorgsfullt tillagat som det brukar vara, och inte lika gott. Såklart blir det så när det är många beställningar och stressigt.

    Så vad ska jag önska? Få gäster så att de har tid att göra världens bästa sushi, eller många gäster så att de kan överleva?

    Norrländsk o-sushi

  • Förbi fort, Stockholm

    Svenska dagbladet skriver återigen om förbifart Stockholm. De har dessutom nån sorts folkomröstning där man kan -ja, vadå? Klicka, som om det påverkar något… Funkar det inte när man klickar så ringer man som vanligt supporten, och det enda man är duktig på är att svara på listan av frågor: Jag har kontrollerat sladden, jag har startat om datorn, jag har kopplat förbi routern, jag har provat en annan dator… osv.

    Men inte fan blir det någon förbifart, supporten fixar inte sånt.

    Men man kanske tror för mycket när man klickar, kanske man måste göra något mer för att det ska hända något. Undrar om de ansvariga gör något mer? Man kan göra mer än att klicka även om man inte har ansvar, det tror jag är sant.

    Treasure at the rainbow's end
    Jag körde fel här

    För tio år sedan hade jag varit hjälpt av förbifart Stockholm, fast det visste jag inte då. Om den funnits hade jag slunkit förbi utan att fatta något. Troligen hade jag fastnat i nån annan håla som inte hade förbifart, men det kanske hade varit trevligt -vem vet.

    Då blev jag kvar här. Hade svårt att vänja mig, men lärde mig så småningom. Trodde ganska länge att jag trivdes, men har nu förstått att jag borde gjort något mer för att komma vidare den gången.

    Tänk, jag trodde inte att också jag behövde göra något mer.

    Var ska man klicka för att komma härifrån?

  • Bli inte född i farstun!

    Jag läser om en för tidigt född pojke i Svenska Dagbladet. Varken han eller hans föräldrar har det lätt.

    Läs gärna artikeln, jag vill bara citera en sak som gav mig en aha-upplevelse. Mamman säger ”Läkarvetenskapen har kommit längre än samhällets förmåga att ta hand om dessa barn.”

    Är det inte så att vetenskap och teknik har dragit ifrån samhället för länge sedan? Vi har en massa bra och häftiga saker men vi kan inte handskas med dem, eller med resultatet av deras användande.

    Tänk om man kunde lägga lite mer krut på att utveckla samhället, och lite mindre på att utveckla grejor.

  • Idol 2010

    Jag hade vägarna förbi Sergels torg idag. Där var det fantastiskt många människor, och alla stod i kö. Det visade sig vara ansökningsdags till TV-programmet Idol 2010, och många vill vara med.
    På nätet kan man läsa att det var 3900 sökande denna lördag, de fyra smala tjejerna i baddräkt ej inräknade. Undrar om de också skulle vilja vara med?

  • 1/1000s, en tusendels sekund

    Den första kamera jag fick fotografera med var en Agfa XXX, det var min pappas och jag minns hur den såg ut men inte vad det var för modell. Det var en enkel kamera men inte någon instamatic, lite finare var den allt.

    Snabbaste exponeringstiden var 1/250 om jag minns rätt, eller kanske man inte ens kunde ställa in tiden -jag hade nog inte fyllt tvåsiffrigt då så minnet är blekt. I vilket fall så fick jag en bättre kamera när jag kommit in i tonåren, den kunde frysa verkligheten på en tusendels sekund om förhållandena var gynnsamma.

    1/750s, inte så snabbt…

    Det var verkligen att stoppa tiden tyckte jag. Inte för att jag lyckades fånga några speciellt spännande ögonblick med denna fantastiska teknik, men att det var möjligt fascinerade mig otroligt mycket.

    Nu har jag blivit åtskilliga tusendelar äldre och är inte lika begeistrad längre. Hur viktiga är dessa korta ögonblick egentligen? Kan man missa ett tåg med 1/1000 sekund? När har man kokat ett ägg för länge?

    Alfred Wegener föreslog 1915 att kontinenterna flyttar sig, det var han den förste att fundera ut. Hans problem var det rakt motsatta, att se det som går sakta. Numera vet man att han hade rätt men han är tämligen okänd eftersom han inte hade verktyg att bevisa sin teori medan han levde.

    Det är fortfarande en mycket större utmaning att uppfatta ett långsamt skeende än att frysa ett snabbt. I en av mina favoritböcker träffar människor på intelligent liv i anda änden på vår galax. De är totalt olika oss, lever mycket längre och det tar tiotusen år för dem att uttala ett ”ord”. Hur man överhuvud taget upptäckte att det var intelligent liv förklaras tyvärr inte. Men det väcker lite tankar: Om vår jord kanske är intelligent, vad säger den till oss och hur ska vi förstå den?

  • Fri och lös

    Dubbfritt, fördomsfri, sockerfri, rökfritt. Finfina ord eller hur? Jämför med: Ansvarslös, lösaktig, faderlös.

    Faderlös, det blev jag i söndags. Det är synd om mig, ordet säger ju det. Om jag skulle vara fadersfri skulle det låta fel, men jag tycker att faderlös också låter fel -jag är ju inget barn längre.

    I vilket fall är det inte synd om mig. Pappa försvann för länge sedan in i ett tillstånd som kallas Alzheimers och jag tror att han väntat länge på att få bli fri från sin kropp för att kunna gå vidare på sin färd.

    Jag kom till sist ihåg en liten historia där L-ordet inte har sin negativa roll:
    En man säger till en annan ”-Jag svalde en glödlampa igår”
    ”-Jaså, vad hände?”
    ”-Lös i magen”

    Det är inte nödvändigt att skratta åt den, jag tycker den är ganska tråkig. Faktum är nog ändå att när något är löst så är det inte bra.

  • Första maj 2010

    I dag blir det en mer personlig blogg, men med mer bilder än vanligt så kanske det kan intressera ändå.

    Förra året var jag uppe med tuppen och solen, det var en underbar morgon. I år var det inte lika bra väder och jag hade dessutom annat på agendan: Majmiddag, en traditionell fest för alla som varit inskrivna vid Östgöta nation i Uppsala.

    Det är inte ofta jag återvänder men i år var det speciellt eftersom en vän till mig fick en fin utmärkelse denna dag, han blev hedersledamot. Det drog naturligtvis många andra ur min generation och att träffa gamla vänner är alltid en höjdare.

    Dagen började hemma hos Anders och Lotta, och eftersom deras hem är så vackert måste det bli en färgbild därifrån:

    Första fördrinken, 10.00

    Han som får glaset påfyllt är Uffe, orsaken till den stora ansamlingen av gamlingar. När alla skrattat och kramats och summerat sina liv åkte vi ner till nationen, där nästa fördrink väntar:

    Andra fördrinken, 12.00
    Andra fördrinken, 12.00

    Det var över 200 gäster så minglandet tar en stund, under tiden måste man kolla var man ska sitta:

    Yes! Jag får en Hunk till bordskavaljer!

    Majmiddagen är speciell eftersom den hålls på Uppsalas mest bakfulla dag, de flesta studenter hinner precis vakna och göra sig i ordning innan det är dags. Men när man väl är på plats infinner sig ett gemyt utöver det vanliga. Många tal hålls och oavsett hur tråkiga de är så är alla glada och uppskattande. Fast sanningen att säga så hålls det aldrig några dåliga tal på Östgöta nation i Uppsala 🙂

    Applåder och glädje i oändlighet

    Kören ser till att vintern rasat ut, och sjunger så vackert att tårarna också vill vara med.

    Längtan till landet

    Som extra feature, återigen till Uffes ära, hade världens bästa gotländska band engagerats, Smaklösa:

    Smaklösa, men fantastiskt roliga!

    När endast efterrätten var oäten fick jag myror i byxorna, klockan var kvart över sex och det kändes som att jag suttit där sen 1990. Det var dags att åka hem, men jag vet att de med bättre krafter kommer att hålla igång till 04.00 i morgon då majmiddagen tar slut. Nuförtiden orkar jag inte med sånt…

    Men det var en minnesvärd dag, tack Uffe för att du finns!

  • Hur firade ni Valborg igår?

    Valborg är verkligen inte roligt

    Var inte oroliga! Som jag skrivit tidigare så gillar jag bilder som är skapade i datorn, det här är en sån.