Blå penna i dansande sand

Författare: Thomas

  • BGP

    Det värker i världens ekonomier, huvudvärk och magont, oro. BNP-ökningen pekar nedåt var man än tittar, vad kan man göra?

    Jag tror att man kan mäta saker på ett annat sätt. Varför inte införa BGP, bruttoglädjeprodukten, summan av all glädje som alla invånare upplever under ett år. Sedan måsta man naturligtvis satsa på att öka denna BGP, men det tror jag är lättare än att öka den där BNP.

    Man kan till exempel tävla i enduro, det är skitroligt:

    Skitigt och roligt

    Klicka på bilderna så blir de större.

    Rasboloppet, 1980-talet

    Att fotografera är också ett sätt att öka BGP. Bilderna ovan är tagna i upplandsskogarna någon gång på 80-talet, det är alltså ett par av de bilder jag skannat in på sistone.

    Jag har använt TRI-X och tydligen en blixt också, det är mörkt i skogen på hösten, för det är på hösten som Rasboloppet körs. När jag ser de här bilderna blir jag nästan sugen att åka och titta på en tävling igen, det var så länge sedan sist.

    Uppdatering 2013-07-22: Jag läser i DN att landet Bhutan använder något som de kallar ”Gross National Happiness” samt att professionella ekonomer börjar tycka att BNP är gammalmodigt. Läs mer här.

  • Det ultimata tricket avslöjat

    En ärrad veteran. Illusionisten Bo Laredo har underhållit tiotusentals människor genom åren och många år har det blivit. Han firar nu tjugoårsjubileum som artist och journalisten Hubert Saint de Chien på tidningen The Vexpress började fundera på hur länge Laredo verkligen hållit på.

    Saint de Chien hittade nämligen en gammal artikel i tidningens arkiv, en artikel som recenserade Laredos tjugoårsjubileum för tjugo år sedan. Vidare efterforskningar i sedan länge glömda arkiv visade att Laredo haft liknande jubileum sju gånger tidigare.

    Bo Laredo

    Den förbluffande sanningen är att Bo Laredo avled redan 1912 efter att ha lyckats med en makalös bedrift: Hela föreställningen är en illusion, ingenting är verkligt! Illusionen har sedan upprepat sig själv vart tjugonde år och samlat publik i mängder.

    Hubert Saint de Chien säger sig veta hur det hela går till men vill inte avslöja något.
    ”The show must go on” är den enda kommentar han ger.

  • SKHLM

    Skärholmen, för många är det synonymt med en affärsgalleria. SKHLM påstås vara nordens största handelsplats men det är ett luddigt begrepp, vad som omfattas av SKHLM och vad som är en handelsplats är töjbart.

    Skärholmen däremot är en stadsdel i Stockholms kommun, med en massa bostäder och skolor och serviceinrättningar. Innan någon uppfann SKHLM så var det en affärsgalleria också, för många.

    Gallerian finns kvar, om än tillbyggd och ombyggd, och erbjuder fotografiska upplevelser i mängder. Mycket folk av alla sorter, stora ljusa inomhusytor och murriga parkeringsgarage. Troligtvis även fotoförbud, tyvärr, fast jag har faktiskt inte hittat info om det.

    En solig dag som idag var det i alla fall ingen som stoppade mig. Just solen hjälpte till med två av bilderna:

    En bild som lämpar sig att göra monokrom
    Stor reklam, liten grabb.

    Trots att det är nordens största handelsplats verkar de osäkra tiderna kräva sin tribut, ena änden av gallerian börjar eka tomt och ett antal lokaler står tomma. Just den här änden är den bästa ur fotograferingssynpunkt då väggen, stor som en tennisplan, består helt av glas. Mycket ljus med andra ord.

    Om man står på övre planet har man en perfekt vy över det som en gång i tiden var en vanlig gata. Husens ytterfasader ligger numera inomhus.

    Man lockas tydligen att stå länge och titta.

    Som vanligt, klicka på bilderna för att se dem i större format. Speciellt den sista vinner på det.

  • Bildmanipulering

    Den senaste månaden har ett fall av bildmanipulering varit både nyhetsstoff och ett livligt diskuterat ämne i fotokretsar. Som av en tillfällighet har jag två bilder att visa, två bilder som jag tycker borde kunna bredda debatten, eller åtminstone bidra till den.

    Titta på den här bilden, vad händer här?

    Nej, det tycker inte jag

    Klicka på bilden för att förstora den.

    Nu har jag skrivit en bildtext för att förstärka det jag själv ser i bilden, det är lite fusk men manipulering har inga regler att följa.

    I själva verket är de två damerna helt överens om saken men det syns inte i bilden, eller hur? Bilden berättar en helt annan historia och en oskyldig betraktare har ingen chans att avgöra vad han verkligen ser.

    Nästa bild har jag knäppt på Fotografiska, de har en utställning av Helen Levitt. Hon är en av vad vi kallar föregångarna inom gatufotografin, verkade mestadels i New York från 1930-talet och in i kaklet, hon avled 2009. På en av hennes bilder finns Ronald Reagan avbildad:

    Ronald Reagan

    Det syns nog inte på min bild men om man är på plats och kliver nära bilden så ser man tydligt att Rolle är inklistrad på något sätt. Någon förklaring finns inte att få, bredvid bilden finns endast en arkivarisk notering om tid och plats. Är det meningen att man ska tro på bilden, eller ska man se ”fusket” och förstå någon sorts budskap? -Jag har ingen aning.

  • Perioder

    Det mesta går i perioder. Årstider, arbetslust, sorg och glädje, förälskelser, hockeymatcher, börskurser, flygmyrsdagen, riksdagsval.

    Musik.

    Musik

    När man uppnått en viss ålder blir man varse att musikstilar går igen. För mig hände det någonstans runt nitton. Då hörde jag Beatles, fast det var inte Beatles. Det var någon som gjort en cover på en Beatleslåt, jag tror det var ”She loves you”. Jag och mina kompisar hade sjungit ”Tji lattjo jä, jä, jä” när vi var nio ungefär.

    Period: 10 år. Sedan dess har jag hört, eller försökt höra, att musikstilar -alltså inte rena covers- kommer igen med tioårsmellanrum. Eller multipler av tio, så det kan vara tjugo eller trettio också, eller förtio. Beroende på hur gammal man vill inse att man är kan man säkert expandera skalan.

    Jag hade roligast på åttitalet och älskar naturligtvis musiken från det årtiondet. Åttitalsmusiken har förstås återkommit med lagoma tioårsperioder sedan nittitalet började och sedan har det fortsatt i perioder, till min stora glädje.

    Just nu finns en ny låt på listorna, ”Moves like Jagger” (Spotify-länk här) Det är inte någon cover såvitt jag vet utan en nyskapelse men den framkallar hela den sköna soulkänslan som jag kunde uppleva någon gång på åttitalet.

    Och den soulkänslan har naturligtvis föregångare, från en period på sextitalet med Marvin Gaye et al. Att Mick Jagger förärats med en del i låttiteln är bara extra krydda, han och Rolling Stones manifesterades under samma sextital. Fast de var ju inga solullirare förstås.

    I nuet existerar fler musikstilar än någonsin, retrofits oräknade. Så jag undrar om den här periodiciteten kan fortsätta. Med den kakafoniska mix vi har idag är det svårt att särskilja en karaktäristisk musikstil, så mycket vill vara speciellt och samtidigt hämtar man inspiration från alla dessa årtionden som gått.

    Kanske jag är bland de sista att uppleva musiknostalgi?

  • Din dator måste uppdateras

    ”Det finns nya uppdateringar till din dator, klicka här för att installera dem”
    -Klick
    ”……………………………”
    ”Din dator har uppdaterats och måste startas om, klicka OK för att starta om”
    -Klick
    ”………………………………………..”
    -Logga in
    ”Din dator letar efter nya uppdateringar, var god vänta”
    ”……………………………………………………..”
    ”Det finns nya uppdateringar till din dator, klicka här för att installera dem”
    -KLICK
    ”…………………………………………………………………………”
    ”Din dator har uppdaterats med nya säkerhetsuppdateringar……………..”
    ”Din dator måste startas om och din bil måste byta bensin, kvarteret kommer att mörkläggas och du uppmanas att ta fingeravtryck från dina grannar, klicka OK för att godkänna”

    ”
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    ”

  • Egna initiativ

    Karlskronafotografen Joakim K E Johansson skriver på fotosidan.se om gruppbildningar. Med regelbundna mellanrum blåser det upp stormar då någon har tagit initiativ till att skapa en grupp som stänger ute alla utom ett antal utvalda.

    Tycka vad man vill om sådant, eller om stormar, båda företeelserna är något vi får leva med helt enkelt. Men Joakim påpekar att det faktiskt är upp till vem som helst att skapa en gemenskap och bjuda in till den. Det är faktiskt mycket positivare än att gnälla på vad andra gör.

    Och ser man på! Oliver Wettergen har redan gjort det. En initiativ rik ung kille som börjat samla fotobloggar på sin egen sajt, wettdinho.se

    Så ska en slipsten dras!

  • Vi fick en skylt över

    Vad ska vi göra med den?

    Vi sätter den här

    Det blev väl bra?

  • Mer Uppsala

    EG ville se mer från mitt fönster på Rackarberget och jag hittade faktiskt två bilder till som jag kan visa. Den där gräsmattan var populär, är väl det fortfarande kan jag tänka, och för det mesta var det nog inte studier som bedrevs där.

    Jobbar på ackord

    Jag märker att frekvensen på mitt fotograferande varierade mycket på den här tiden. De här två bilderna är nummer 28 och 30 på filmremsan och lägg märke till buskarna vid husväggen.

    Jobbar på solbrännan

    Det är vår förstås, 1982 var året -tror jag- och som alltid blir det vårbal i Uppsala. När jag ändå är igång så visar jag några bilder därifrån också. Det här är en av de få gånger som jag valde kameran framför festen men lite var jag ju med ändå förstås.

    Festen är slut, leve festen!

    De här bilderna är tagna vid tretiden på natten, då dras alla mot Göteborgs nation som håller öppet längst av alla. En varm vårnatt som detta år nöjde sig många med att fortsätta festen ute på gatan.

    Ut genom fönstret från Smålands nation

  • Harmoni

    Jag fick just en uppenbarelse. Lyssnade på en favoritlåt, en som inte alla faller för, men jag har gjort det. Ibrahim Electric är ett gäng vilda danskar som spelar jazz så att mitt skinn krullar sig. Jag har förstås försökt att få mina kompisar att också bli av med sitt skinn men inte lyckats alla gånger, så jag funderade över varför jag gillar dem så mycket.

    Det är en komplex låt, disharmonisk rentav. Men trots det så finns där en gemenskap bland musikanterna. De är oerhört duktiga och flippar ut i egokaskader, så att skinnet krullar sig. Men trots denna kapacitet hos var och en, trots deras och publikens glädje, trots att de var och en skulle kunna köra kaoset till sammanbrott så har de en respekt för varandra. En respekt för publiken och en insikt i att helheten är större än summan av delarna.

    Jag gillar det, en ordning i kaoset, en harmoni mellan musikanterna, en överenskommelse med publiken. Och det svänger, hör dem på Spotify här:

    Ibrahim Electric – Funkorific