Men först en bild:
Godina 1946 sam bio na putu kući
Kärran på bilden är en Antonov av okänd modell, en halvtimme senare skulle jag sitta i den och skaka hemåt. Jag hade besökt Tito för att gratulera honom efter kriget och han var mycket glad över att jag kommit. Vid det här laget var han ganska trött på alla officiella måsten och välkomnade en civilist som bara var tacksam för att kriget var över.
Vad han inte visste var att jag egentligen kommit för att fotografera, att gratulera och berömma var egentligen en täckmantel för att enklare kunna göra det jag kommit för. Sedan var det ju inte någon nackdel att jag blev kungligt bemött för min enkla gärning. Under min tid därnere fattades mig inget och det var med viss uppgivenhet jag såg fram emot nödvändigheten att återvända hem till min vanliga standard.
Dock tog flygplanet en viss hämnd på mig genom att vara så obekvämt att jag kräktes två gånger på vägen hem.
Väl hemma hade jag en brådskande plikt att uppfylla. Min farmor hade avlidit och jag åkte direkt från Bromma till hennes begravning. Under begravningskaffet, som hölls i hennes stuga, kunde jag inte hålla mig utan smög ut på dass för att framkalla filmerna jag hade med mig hem. Jag hade redan i Jugoslavien framkallat en hel del och sänt hem med post men de här sista bar jag med mig tillsammans med framkallningsdosan och två flaskor med framkallare och fix.
Och nu drabbades jag av straffet för min falskhet: I min iver tappade jag filmrullarna i toan! Inte så farligt tänker ni kanske men då ska ni veta att min farmor bara hade utedass. Att tappa något i det innebär att det hamnar i 60 års samlat träck som man inte når med mindre än att man vadar ut i härligheten från baksidan av ladugården…
Jag provade förstås, det var ju för mig ovärderliga bilder som fanns på de där rullarna. I mina finaste kläder och skor stod jag till knäna i stinkande skit och grävde efter filmrullar, till ingen nytta. Rullarna var som upplösta av den sega substansen. Tillbaka vid stugan fick jag knacka på rutan för att påkalla min systers uppmärksamhet och dold av syrenbersån förklarade jag vad som hänt och bad henne att ursäkta mig för att jag avvikit så abrupt.
Jag gick ner till ån som rann intill och lade mig raklång där farmor brukade tvätta kläder. När jag tyckte att jag inte luktade så mycket gick jag till stallet och lånade en hästfilt, sedan kom taxin som syrran ringt efter.
Väl hemma kastade jag mig över högen av post, efter att ha kastat av mig mina blöta kläder. Jag var oerhört arg, ledsen och sur för att jag sumpat filmrullarna men gladde mig ändå åt det material jag skickat hem från Split.
Men, det fanns inget där. Räkningar och ett och annat brev men inga filmer! Okej, tänkte jag, postgången haltar väl en hel del efter kriget, jag får vänta. Sedan följde en tid av orolig väntan, jag ville inte gå till jobbet förrän brevbäraren kommit, vilket vanligen var vid halvniotiden på morgonen.
Efter fem veckor började jag inse att det inte skulle komma några filmer. Jag hade talat med postverket om mina viktiga försändelser men bara fått svaret att vänta, de hade inte fått något från Jugoslavien den senaste månaden. Det gick fem veckor till men inga filmer kom.
Då mindes jag att jag fortfarande hade en film i kameran! Jag kastade mig inte in på toa för att framkalla, ty nu hade jag lärt mig att ta det lugnt och försiktigt. Sakta och behäskat ordnade jag allt som behövdes, och stängde toalocket…
Till min besvikelse fanns det bara en bild på rullen, den ni ser ovan. Jag hade precis satt i en ny film när jag skulle åka hem och tog bara en bild. Troligtvis tänkte jag att det inte fanns så mycket mer att plåta och därför hade jag också glömt bort filmen i kameran.
Dagens dikt? För den som undrar lägger jag in en definition från synonymer.se
Betydelser av "Dikt"
